onsdag 12 januari 2011

Lösa trådar ... kåseri

Vem behöver försvinnande tråd eller försvinnande pennor? Jag har nog svårt att hålla reda på sakerna i syrummet ändå! Hur kommer det sig att sprättaren just om man behöver den helt plötsligt förflyttat sig till någon hemlig plats? Än mer förvirrande blir det när sprättaren dyker upp när man som värst letar efter 60-rullskäraren, en helt annan dag. Var befann sig sprättaren när man tittade på EXAKT samma ställe veckan innan och inte kunde hitta den?

Å andra sidan, då jag nu vet att mina sytillbehör ständigt dansar omkring och själva väljer sina platser, så borde jag välj sluta direkt med det projekt till vilket jag skulle ha sprättaren när jag börjar leta och istället börja sy något annat, för när jag sen behöver 60-rullskäraren så kommer jag ju att hitta sprättaren … Jag utser härmed mig själv till de för  borttappandes drottning! Ingen risk att jag behöver abdikera!
 

En annan sak jag funderat på är vad en ”självläkande matta” egentligen är? Antingen är reklamen GROVT vilseledande eller också har jag vid fem tillfällen (antal mattor jag gjort av med eftersom de tagit för mycket stryk – nej, jag har inte STRYKT dem!) fått måndagsexemplar. Hur stor är risken för det? Antagligen lika stor som att jag skulle vinna en högvinst på LOTTO (men eftersom jag inte spelar är den chansen lika med noll!) Är det någon som överhuvudtaget har en matta som läkt efter att ha skurits intensivt med rullskäraren? Kontakta mig så ska jag köpa en likadan!
Har ni tänkt på ordet raksöm? Vill bara göra er uppmärksamma på att det är en himmelsvid skillnad mellan raksöm och rak söm! Bra mycket mer än bara ett litet mellanslag. Det förstnämnda har jag i flera varianter på min symaskins display, höger- vänster eller mittcentrerad och alla små pyttesteg där emellan, medan det sistnämnda då och då verkar totalt, komplett och helt omöjligt att få till! Det allra underligaste, om jag ska sy något som inte är så noga, typ testa en trådfärg, då minsann blir det väldigt rakt och snyggt – men om jag håller på med små tygbitar där det inte finns någon felprocent som tillåts, ja då vinglar jag hit och dit! Även med stöd av den lilla sidokanten på min 1/4"-pressarfoten. Mången raksöm jag tänkt sy har blivit allt annat än rak söm!
Så jag får bakåtsy som vi quiltare så humoristiskt döpt om det till. Inte för att det blir roligare av namnbytet, men eftersom det är så attans tråkigt att sprätta så måste man ju försöka lätta upp den lätt irriterade stämning som genast råder då piecingen eller applikationen gick åt helsefyr och visade sig ha ett mindre skatbo på undersidan. Men den drabbade kan lätt hålla sig för skratt. Fråga mig! När det gäller sådana är jag i det närmaste fullt utbildad ornitolog. För övrigt är jag inte så duktig på att sprätta. Allt som oftast lyckas jag köra sprätten genom tyget, och eftersom sprätten också är en av de saker som ständigt springer och gömmer sig på någon outgrundlig plats i syrummet, så har jag tagit för vana att köpa på mig ett gäng vid varje syfestival vilket i sin tur innebär att de är sylvassa så när man halkar så blir det inte ett litet halk, snarare lyckas jag ofta få till ett osytt knapphål!
Det finns otroligt mycket med syprocessen som jag verkligen älskar! Först när man får tag i ett mönster som liksom ropar: -”Sy mig!” och när man sen hittar exakt rätt tyger för just det mönstret, efter att ha testat femtioelva olika mot varandra, rådgjort med säljaren om mängd och vadd,  ja, då är det julaftonsfödelsedag för quiltaren. Men sen börjar ”tröket”! Jag avskyr att tvätta tygerna innan jag syr, jag vill ju börja med det nya projektet omedelbums! Därför är det ett steg jag nästan alltid hoppar över, så länge jag syr till mig själv, mitt projekt=mitt problem!
Men sen kommer det som är ännu värre, att pressa tygerna! Om jag kunde välja att ha en liten ”Dobby” här hemma (Harry Potters lille hjälpreda för den som inte kan sin J.K. Rawlings!) så skulle han få ta hand om allt pressande. Han behöver inte göra något annat än att serva mig när jag sitter och syr ihop remsor, och sen får han lämna åter dem pressade mot det mörka! Så länge det handlar om större tygstycken så går det väl an, men när jag skurit och sytt ihop 200 stycken 4-patches så kan jag tänka mig minst 5000 roligare saker än att pressa ut den! Väl utpressad 4-patch (utan lösensumma!) är en njutning att arbeta med, i alla fall om man lyckas pricka mitten! Det gör jag – oftast – men ibland blir det en millimeter fel, och då är det irriterande igen! Jag gjorde ju som jag skulle med 195 av 4-patcharna, varför har fem av dem fått för sig att inte ”gå ihop” som de ska? Och då är jag tillbaka vid att bakåtsy igen, för naturligtvis behöver jag exakt varenda en av de 4-patches jag sytt, ingen var över eller extra!
Var var den där sprätten nu igen ...

4 kommentarer:

Marianne sa...

Tänk vad vi utsätter oss för i syrummet.Skär sig ibland med rullkniven.
Tomma spolar just när man ska den med rätt färg.
Jag har inget besvär med sprättkniven har fler och en liten plastlåda med smågrejer där dom huserar.
Kan undra om man syr en enda grej utan att behöva använda den
Självläkande skärmatta finns bog bara i reklamen,har då aldrig hittat någon.
Ett tips om vadden fastnar i mattan går det bra att ta bort det med ett radergummi.

Kram

Suzanne sa...

Fniss :) Där fick jag mig dagens skratt. Det var riktigt träffsäkert och jag känner igen mig i vartenda ord. /Kram Suzanne

Lizzan sa...

Fenoment bortsprungen sprätt känner jag väl till och jag har trots allt mer än en stycken i min ägo...de dyker upp när de själva vill och inte när jag behöver dem som bäst...
Kram Lizzan

Carin sa...

Fyndigt! Du är rolig du Agneta ;-)
Kram Carin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...